Barnen funderar - hur ser Alsike ut om 20 år?

På avdelningen Gurkan pågår ett intensivt arbete om nutid, dåtid och framtid. Och om kartor. Förskolläraren Lisen Hägerström projicerar en kartbild på väggen, som visar Alsike både förr och nu. Där Lustigkulla ligger i dag finns bara skog på kartan från förr. Barnen tar varsin frukt och begrundar det de ser.

Men låt oss backa bandet, för projektet började egentligen strax efter påsk. Flera av barnen hade letat påskägg med skattkarta hemma under påsklovet, vilket gav dem en bra start för att börja utforska närmiljön och hur kartor fungerar. Snart ritade de egna kartor över Lustigkulla och området runt omkring.

Kort därefter var gruppen på utflykt och hittade en damm. Efter funderingar om vem som kunde tänkas bo i dammen dök en flaskpost upp från någon som kallade sig Sjöns väktare. Och hen hade fått problem.

”Jag vaknade av ett mullrande som vibrerade genom hela mitt vatten. När jag steg upp märkte jag en öppen portal som jag klev igenom. Jag kom till en konstig plats… full av höga berg med hål och massa buller. Jag mötte Kråkis som sa att det var Alsike. Jag kunde inte tro det, Alsike ser inte ut så. Kråkis sa att jag sovit i 20 år och därför inte vet. Men varför ser allt annorlunda ut efter 20 år? Hjälp mig förstå.”

Flaskposten tog projektet till en ny nivå, där barnen började analysera hur samhället skulle kunna förändras.

I år fyller Knivsta kommun 20 år – hur gamla är barnen själva om 20 år?

- Om 20 år är ni ju vuxna, 25 eller 26 år! säger förskolläraren Lisen.

Tanken svindlar. En flicka protesterar genast – hon vill inte bli vuxen. En annan flicka ser fördelarna:

- Då får jag bestämma själv om jag vill äta glass och när jag får åka till simhallen.

Men hur tror de att Alsike kommer att se ut om 20 år, när de är vuxna? Med sina egna ord beskriver barnen hur ett samhälle förändras:

- Fler affärer!
- Nya färger!
- Andra bilar!
- Fler uppdrag!
- Nya hus!

Här kunde projektet ha fortsatt med att barnen började skapa framtida hus och andra byggnadskonstruktioner, men arbetet tog en annan vändning. För just den här gruppen visade sig vara mer intresserad av att reflektera över tidsperspektivet genom relationer, livscykler och sociala sammanhang.

- Barnen är ju själva med och styr processen utifrån vad de vill fördjupa sig i. För dem handlar inte framtiden så mycket om platsen, utan mer om de sociala och kulturella delarna - hur man förhåller sig till sig själv och andra - alltså utifrån ett värdegrundsperspektiv, berättar Lisen Hägerström.

Samtalen har lett in på både svåra och lättsamma frågor – finns mamma och pappa kvar när man själv blir vuxen? Kan man få ett eget barn då? Och om man blir pirat på en öde ö, behöver man då lära sig apiska för att kommunicera med aporna?

Alla deltar i mötesplatsen och samtalet på sitt sätt och barnen visar prov på både samarbete och problemlösning. På ett stort papper skissar de tillsammans upp en framtid som de gillar. En framtid där människorna är tillsammans och bildar en gemenskap. Där husen står tätt så att de blir grannar med varandra. Där träden tillsammans bildar en skog där också ett vildsvin kan bo.

– Det finns mycket kvar att utforska i det här ämnet så vi fortsätter ett tag till med projektet. Nu kan vi använda det som barnen har kommit fram till för att skapa digitala berättelser i våra appar, eller kanske i fysisk form som i drama, dockteater eller i konstruktion, säger Lisen Hägerström.